Danmark har ju förresten...

...i många år vunnit trivseltoppen i Europas. Vilka är nöjdast? Danskar. Vilka är lyckligast. Danskar. Nu har några forskat tagit reda på hur det kommer sig.
Varför, har de frågat sig, är danskarna nöjdare än svenskarna. Och nu har de kommit på det. Det är inte ölen, det friare sinnelaget, rätten att röka på krogen -
nej, anledningen är att de förväntar sig så lite. De är helt enkelt lyckliga för att de ställer så låga krav.
Hmmm.

Har du också fått affluenzan?

Har du fått den ännu - affluenzan - överflödssjukan, välståndsflunsan - som enligt den brittiske psykologen Oliver James snabbt sprider sig över västvärlden.
Symtom: ett aldrig sinande habegär efter ännu mera pengar, prylar, skönhet och berömmelse - helt enkelt efter det vi egentligen inte behöver. Den som är infekterad löper betydligt större risk att drabbas av depression, ångest, missbruk och mentala sjukdomar, menar James och pekar på USA, den hårdast affluenzadrabbade nationen där var fjärde person mått psykiskt dåligt under de senaste tolv månaderna.
Sjukdomen har inte uppkommit av sig själv, menar James i sin nya bok, Affluenza, Ebury Press, som när som helst kommer ut i Storbritanninen, utan är skapad av ett fåtal entreprenörer för att få de många att tro att ständig shopping är vägen till lyckan.
Och det värsta är, skriver James, att viruset åstadkommer exakt det motsatta - det för oss längre och längre bort från det vi verkligen behöver - trygghet, självständighet, nära relationer och en känsla av kontroll.
Men var lite glad att du bor just här i detta mörka land. James har farit runt världen på jakt efter vaccin, och funnit det i - Danmark.

Pop-up-galleri

Stockholm är föstås med i trendtäten. Igår öppnade Concrete gallery - som inte har någon fast plats utan vandrar mellan sju – åtta olika lokaler. Just nu visas "The way out" 24 timmar per dygn i en tunnel i Värthamnen.

"To appreciate the full experience
of this exhibition,
be sure to wear casual clothing
and comfortable shoes."

Det tredje rummet

Orden myntades egentligen på 90-talet av sociologen Ray Oldenburg, som menade att det fanns ett nytt utrymme - det tredje rummet. Det var inte arbete, inte hemma, inte umgängesytor utan platser använda för att komma undan.
Bibliotek, caféer, simhallar - hörn, gömslen, frizoner - där individen kunde vara privat i det offentliga rummet.
Femton år senare, med möjligheten att ha kontoret eller tänkarverkstaden på fickan, växer trenden, menar spanarna. Titta er omkring, se hur vi boar in oss i stadsmiljön. Mitt hem är inte längre min borg. Där min ryggsäck är, är jag.

Andra förändringar jag läser om - pop-up-stores, dyka-upp-affärer, titt-ut-barer, spontangallerier - ett nytt fenomen menar trendspanarna.
Som den här mathaket som bara är öppet under några veckor i december. Eller det svenska whiskyföretaget som ett kort tag har julbutik på Kungsholmen.

GOTT och ONT

Det bästa jag vet är när inbitna föreställningar sätts på ända. Som idag när Peter Bryngelsson klockan 19 talar på Teater Tre om musik som tortyr.
Musik är inte bara gott, precis som kreativitet går att använda till det allra värsta.
Jovisst, tänker du, det är klart att djupt religiösa muslimer i amerikansk fångenskap mår dåligt av hårdrock - så långt sträcker sig ju den vanliga logiken. Men här kommer Bryngelsson ikväll att lägga till några dimensioner. Den värsta tortyren, säger han, det är din egen älsklingslåt spelad om och om och om igen medan du hindras från att sova och äta.
Just nu lyssnar jag på Marin Marais - gamba for ever.

Svenska Bibelsällskapet + Apple = Sant

Konkurrensen om våra öron hårdnar. Svenska Bibelsällskapet och Voxbiblia försöker nu få oss att byta
the Ark mot the Bibel - alla berättelserna, 3000 stycken, finns att ladda ner till din mp3spelare eller mobil.
Den som vill kan också köpa en Bibel-iPod med Guds alla ord.

Vår tids askes

Den 21 november, läser jag i SvD har någon instiftat No music day - en mp3-fasta för att "tänka på vad jag vill ha och inte vill ha ut av musiken", enligt upphovsmannen popkulturfilosofen Bill Drummond, och ansluter sig till bilfria dagen (22 september), tv-fria veckan (nästa vecka) och shoppingfriadagen (26:e november).
Att skaffa sig insikter genom att avstå är inte något nytt. Fasta, askes, fattigdom, mat-, kläd- och sömnregler ingår som andliga tekniker i de flesta religioner. Då skulle man svälta kroppen - nu svälter vi själen.

RYSKA MUNKAR PÅ GYMMET

Sakta börjar jag följa doktorns order.
"Rör på dig!"
Sakta börjar jag låta medvetandet klättra pinne för pinne ner från knoppen till kroppen.
Lyssnar på de stillsamma signalerna från leder som vill böja sig och muskler som
ber om att få tänjas ut.
Går, cyklar och gör försiktiga försök på Forsgrenskas gym.
Sakta, och med ett stort motsånd.
Som i måndags. Gåmaskin, 20 minuter, med öronen upptagna av P1.
Inte bortkastad tid då Studio ett upprätthåller min kontakt med den yttre världen,
den enda som betyder något.
Knoppen före kroppen.
Senare, när det är dags för magmusklerna byter jag.
Någonstans inne i mobiltelefonen finns inte bara radio utan mina ryska munkar,
manskören från ett rökelseinrökt kloster någonstans på andra sidan Östersjön.
Nu hittar jag dem, nu sätter jag på dem, nu sitter jag i magmaskinen på ett gym
i Stockholm och uppväcker mina muskler med hjälp av ortodox kyrkomusik.
Munkarnas mörka långsamma sång mullrar inne i mig. Jag känner de i tårna,
i fingrarna, i ryggen och genom varje rörelse.
De sjunger om livet och döden, om det oskapade ljuset, om relationen mellan
mig och Skapelsen. Och just för att jag inte förstår ett enda ord blir de del av
mina rörelser och jag kan för en sekund lämna knoppen för kroppen.
Ana ett bortglömt landskap, med skogar jag aldrig beträtt, djupa sjöar med
vackra fiskar och skrämmande odjur, gömda, glömda, nedgrävda, oupptäckta,
grottor och slätter som också är jag.

JUBEL

Kristna Lugn

for ever!

www.svenskaakademien.se
www.brunnsgatanfyra.nu
http://www.peterenglund.com - om de viktiga geléhallonen

Mittsommar

Citatet

"...det är fullständigt meningslöst att söka efter en (sin) identitet eftersom man bara kan vara det man är."

Sadie Smith i interjvu med Jenny Achenbrenner, DN 060603

och i Svenskan i samtal med Karolina Andersson

"Att söka sin identitet är som att leta efter en dörr och upptäcka att den öppnas inåt. För grejen är ju att man redan är inne i rummet."

Protestera mot flytt

Jodå, EU-parlamentet håller fortfarande på att pendla med allt sitt pick och pack mellan Bryssel och Strasbourg.
För våra pengar.
Av historiska och prestigeskäl.
Jag har just protesterat på

www.oneseat.eu

där folkpartisten Cecilia Malmström denna tidiga lördagmorgon samlat 438199 röster för att få slut på dumheterna.
Målet är 1 000 000 underskrifter.
De eviga flyttandet var en av orsakerna att jag en gång i tiden röstade mot.
Jag är absolut för tanken - ett enat Europa - gärna en enad värld under FN om det skulle vara möjligt - men det var mycket i sättet att leda som gjorde mig förbannad.
Nu är vi med – och då får jag protestera.

Missa inte Alinge

Torsdagar 22.30 Eldorado P2

Live - eller om du missar direkt från nätet.
ELDORADO

Här har du ditt liv

Sedan 1998 har den numera 71-åriga dataveteran Gordon Bell, katalogiserat allt han varit med om. Just nu är han uppe i ungefär en giga info per månad. Han spelar in, fotograferar, antecknar, scannar allt han läser, sparar e-post, recept, läkartider, radioprogram och fotograferar alla han träffar.
Och medan infoberget växer försöker han tillsammans med sina kollegor på Microsoft utveckla en kombination av mjuk- och hårdvara kallad MyLifeBits - det externa mänskliga minnet.
En minimicrofon i örat, en minikamera i dina linser, en e-post organisatör, bankinfo, kreditkort, kartor - och en handheld som synkas med din dator där en mycket avancerad sökmotor kan ge dig den information du behöver - en surrogathjärna helt eneklt, ditt liv i en box.
Hur många gurkbitar har jag ätit de senaste 12 åren. Vilka läkare har jag träffat, när och vad sa de? Vem var det jag mötte på gatan i november 2002 - den där dagen då det var 2+ och regn.
Allt finns där - utom tankarna. Dessa snåriga, ostyriga, stela och högtflygande, vilda och begränsade - de förblir privata, oåtkomliga, osystematiserade, osökbara.
En buddhistmunk jag talade med en gång om meditation sa att först när du står ut med att lyssna till varje ord i dina egna tankar under ett dygn utan att skämmas har du tagit första steget mot att acceptera dig själv. Nästa steg är att med stor ömhet älska denna ofullständiga, mångfacetterade och opolerade individ som är du.
Jag vet inte om MyLifeBits hjälper eller om det kan vara ett avancerat sätt att hålla sig borta från den del av oss själva som är oberäknelig.
ARTIKEL I VARSITY

Jag har också beställt en buddhamaskin

Kunde inte motstå den nya anti iPoden - The Buddha Machine.
Några minuters musik bara som du kan loopa i timmar i hörlurar eller med den inbyggda högtalaren.
Apparaten som finns i flera färger kan bara användas till dessa få toner.
Just nu musikvärldens älskling. Nya låtar på väg inspirerade av den elektroniska meditationsmusiken.
Första editionen, 800 maskiner, sålde slut på nolltid till globens många trendkänsliga som fick veta via bloggar, e-post och så småningom artiklar och recensioner – som om den vore en reguljär CD.
Andra editionen på väg.
Det intressanta är förstås inte själva maskinen utan varför så många vill ha den.
Vad är behovet?
Om någon vecka kommer den, få se om jag också blir hooked.
Här finns de - FM3 - kreatörerna - om du har tur. Jag har försökt flera gånger, men som på många andra sidor från Kina hittar Google inte alltid fram. Någon står i vägen. Någon har släckt ner. Och Google tillåter det!
Mellan försöken kan du istället läsa här.
FM3:THE BUDDHA MACHINE

Finnhamn +12 grader

Tillbaka i stan efter några dagar på Finnhamns vandrarhem.
Om ni har vägarna förbi boka bastun, det är den på bilden.
Lagom varm, fönster ut mot fjärden, dopp i havet.
Kroppen salig.
Själen mild.
Andningen djup.
PRIS: 50 kronor - året om, på vintern vak.
HUR: Båtar från och till Stockholm, Vaxholm och Värmdö fem gånger
om dagen. Vaxholmsbolaget eller Cinderella.
Åk över dagen eller sov över på vandrarhemmet
eller i stugor i skogs- och vattenbryn.

Tunnelbanefilosofi

Lyssnar på sparade flisor i min mobiltelefon medan jag åker tunnelbana.
Skapar mitt eget audiouniversum, och ser på alla hörsnäckorna omkring mig.
Här sitter vi tillsammans i var sin värld.
Först Jeanette Wintersson, ett tal som jag hämtat på hennes hemsida.
Poeten, säger hon, kan inte som vi andra bädda in verkligheten i duntäcken och sandsäckar. Poeten måste uppleva allt i och omkring henne så avskalat som möjligt. Poeten måste närma sig det som är sant, så sant det nu kan vara, filtrerat genom en varelse med begränsad upptagningsförmåga. Hon måste förfina uppfattandets konst.
Om hon inte gör det, ingen poesi - bara ord.
Det är smärtsamt, säger hon, och det är därför så få vill.
Vill du lämna din bunker och träda ut i den vackra och plågsamma verkligheten läs poesi, uppmanar hon.
Och jag tittar mig omkring i tunnelbanan och försöker se det jag ser och uppleva det jag upplever.
46 mycket tysta människor färdas söderut.
Stressen kryper i muskler och nerver.
Det regnar.
Det är vår.
Det är opoetiskt.
Så kommer The Ark i telefonen och It takes a fool to remain sane.
Då blir jag fundersam.
Stämmer föreställningen att det bara är konstnärer och de genomskinliga människorna som uppfattar hur vi egentligen har det? Att alla vi andra vardagstyper lever på lögner och förvanskningar.
Går det att uppfatta allt - och då menar jag allt?
Vad händer om man gör det?
Om hjärnan slutade filtrera, slutade välja värld åt oss, om all härlighet och vidrighet översvämmade oss i varje sekund.
Jag träffade en kvinna en gång som led av läget i världen. Hon kunde inte se bort, hon upplevde i var sekund djupet i vår världs absurda paradoxer - rik/fattig, makt/maktlös, frisk/sjuk. Hon kände dem in på bara skinnet, in i själen.
Det var svårt för henne att fungera.
Svårt att ta sig ur sängen på morgonen.
Jag har också träffat de som ingenting ser utanför den cirkel där de själva är centrum. Där ordet katastrof har väldigt begränsad betydelse.
Och själv...
...vill jag vara både känslig och skyddad.
Både uppmärksam på allt som händer omkring, inte ljuga, förvränga, försköna - men ändå kunna njuta ohejdat av allt det ljuvliga som just jag har lyckan att få del av i min priviligierade livssituation.
Jag vill leva i spannet himmel och helvete. Och jag vill göra det och må bra.
(Hm, vad är det att må bra?)
Här någonstans var jag framme vid Skanstull, och kunde byta från mp3 till Studio Ett.

Oväntad matinsipration

Måndag morgon, ska skriva en notis om nya kryddor i maten för tidningen Leva och söker upp en av dem som experimenterar med ek och tall och ovanliga färger.
Heston Blumenthal, heter han och äger restaurangen The Fat Duck i Brey, Berkshire.
Och där på den propra hemsidan hittar jag en guldgruva av kunskap och inspiration.
Ta er dit och läs på avdelningarna Filosofi och Media. Här finns artikel efter artikel om mat - filosofi, smak, vetenskap, praktik, upptäckter, misstag. Oavsett om du är en entusiastisk matlagare, eller som jag klart medelmåttig, så blir det mycket roligare att äta efter att ha umgåtts med Heston på nätet.
>THE FAT DUCK

Same-zen på Stureplan

Söndag morgon, frukost i sängen. Många tidningar.
Läser i DN att Sturebadet öppnat ett same-zen-spa, med kåta, upplevelsedusch (nysvenska), norrsken och zen-hörna för meditation.
"Klart att samerna inte gjort något sådant här", säger uppfinnaren Kerstin Florian.
Det får mig att fundera över ords betydelse och på hur vi värderar kunskap.
Jag tänker på Maj-Lisbeth, fiskessame från Nordnorge som berättade om prome-
naderna med pappa i ett landskap där stenar och vatten bar namn och förväntade sig respekt. Jag tänker på meditationshallen i Kyoto i Japan som jag besökte för en kvällsmeditation. I taket en målad drake som det tog en munk tolv år att meditera fram. Så tänker jag på Pablo Casals och hans livslånga relation till Bachs cellosviter. Casals hittade noterna när han var tretton och spelade in dem först mer än fyrtio år senare då han tyckte att han började förstå vad geniet ville uttrycka .
Och jag tänker på konstnären Helge Lundström i Gislöv på Österlen som menar att det tar fyrtio år att vårda fram en trädgård.

Helge Lundströms trädgård i Gislöv.
idag tror vi att det finns genvägar. Att det inte är någon större skillnad på yta och djup. Att en liten planta blir ett praktexemplar bara vi stoppar ner den i jorden, att en kåta inne i ett hus vid Stureplan med stjärnhimmel av smålampor kan andas tusenårig kunskap och att poweryoga är yoga.
Någonstans i Sverige lär det finnas en forskare som försöker ta reda på vad som egentligen kännetecknar en riktig espresso - kanske fortsätter hon sen med yoga, zen och same.

Ryoan-ji templet i Kyoto där gruskrattning utvecklats till konst.
Sen tänker jag.
Är det en form av romantik att tro att det som tagit tid, som krävt eftertanke, som vuxit fram ur mental eller fysisk möda har en större betydelse. Är Mrs Vans halvsekelgamla och halvmeterhöga bonsaiträd, som jag fick beundra i Hanoi en vinterdag, mer värt än det jag ibland kan handla på Plantagen?
Och vad består i så fall denna betydelse, detta mervärde, av?
Mitt nästa spa, säger Kerstin Florian i intervjun i DN, kanske blir en igloo eller en pyramid.
> KOMMENTAR

Från byn till världen

Apropå notisen härintill om att man nu kan gå på Berkley via mobilen.
De här flickorna kommer från en liten folkgrupp i norra Vietnam, kring staden Sapa. De kan inte läsa eller skriva, talar inte ens vietnamesiska, utan ägnar dagarna åt att sälja smycken till turisterna med hjälp av skratt och fingerspråk. Det finns skolor i deras byar i bergen, men det är svårt att få barnen att gå dit, sedan länge finns en motsättning mellan den vietnamesiska staten och de många minoritetsfolken.
Men nu händer något.
Framåt kvällen, efter jobbet, går flickorna till den lilla staden och kryper upp i knät på ryggsäcksfolket som hänger på internetcafeerna. Där lär sig flickorna engelska, får egen mailadress så de kan hålla kontakten med sina nya vänner och börjar surfa på nätet.
Fast de inte vet om det ännu har de nu fri tillgång till mer kunskap än någon universitetsprofessor, president, ärkebiskop eller direktör kunde hoppas på för 20 år sedan.
Om de vill, om de får lust, om de inser - och lär sig engelska - så är världen deras.

Efter snösmältningen

Vår nu - och det luktar inte hundbajs i Stockholms parker.
Vår nu - och det är drivor av fimpar utanför krogar och caféer.

Dragen till havet

Brantevik, Österlen, Sverige
Efter några dagar i förfädernas spår på Österlen funderar jag över havet.
Vad är det som gör att det drar så? Att så många av oss bara vill vara vid vatten. Är det närheten till vårt ursprung, elementet vi en gång i tiden kröp upp ur?
Är det mängden, 70 procent av jordens yta är vatten - ingenting är mera hemma på planeten än det?
Är det det outgrundliga - vi vet mindre om havet än om månen?
Är det min kropp som känner igen sig, den som själv till två tredjedelar består av vatten?
Eller är det mitt blod som ropar efter sällskap?
Blue Waters, Wadduwa, Sri Lanka
En gång arbetade jag med en grupp kvinnliga journalister från tre världsdelar och bland dem fanns Susan från Nepal. Hon hade aldrig varit utomlands, hon hade aldrig sett havet, hon hade inte ens sett en riktigt stor sjö. Någon av de första dagarna i Sverige åkte vi över Ölandsbron, och efter det hade Susan bara en fråga:
"Finns det något hav här i närheten."
Vart vi än kom avvek hon och gick ner till närmsta strandkant. Där stod hon, helt stilla och bara såg.
Sista kvällen, sen oktober, mörkt, lämnade hon festen, dansen, maten, vinet och satte sig på en klippa vid Boo Gårds badstrand och bara stirrade.

> KOMMENTAR

Också ett slags påsk

Påskafton, går och strosar i min gamla trädgård.
Gamla löv och små späda knappt väckta plantor.
Död och liv samsas i lerjorden vi har.
Så kan jag fira påsken, jag som inte tror på något annat än att vi finns,
att det som är det är.
Kretsloppets mysterium.
Tillvarons grundläggande förutsättning.
Död som alltid ger upphov till liv som alltid ändar i död.
Allting som en möjlighet, som en sång med oändligt antal verser.
Så har jag på senare år nytolkat årets alla helger - som uppenbarelser av det jag kan se och erfara.

LIVETS HELGER
Nyåret - hoppets dygn, hur mörkt det än är så leder förvissning som raketer och champagne mot ljuset. Bara en månad till, bara två, sedan ljusnar det.
Maria bebådelsedag - enda dagen på året vi kan fira en befruktning, eller sörja oförmågan att få barn.
Påsk - kretsloppets glädje, som ovan.
Pingst - kärleken förstås. Det oerhörda att vi inte slutar försöka älska varandra.
Midsommar - kåtheten, sexualiteten, kättjan, lusten - denna helg då så många barn blir till, också jag, och maken.
Allhelgona - döden, sorgen, åminnelsen, förankring i släkleden, bakåt.
Kristallnatten (NY!) - tid att begrunda vårt hat, vår egoism och trångsynthet. Tid att reflektera över hur vi behandlar varandra. Våra mörka sidor behöver också en bearbetningshelg.
Julafton - en hyllning till alla bebisar, till varje ny människa som bär möjligheterna, växandet, varandet. Förankring i släktleden, framåt.

Helst skulle jag också vilja fira de fyra stora helgerna vid solstånden - påsken kring 20 mars, midsommar alltid när solen står som högst, allhelgona kring 20 oktober och nyåret när det är som allra, allra mörkast.

> KOMMENTAR

Var långfredagen verkligen rätt tid att dö?

Idag är det långfredag, och jag tänker, att Jesus var nog bra på många sätt, men inte förstod han hur en grupp fungerar.
Ni vet hur det är när man ska börja på nytt, bilda en grupp, bli ett gäng.
Så här går det till, enligt gurun Will Shutz.
Först osäkerheten, och frågan "får jag vara med". Andreas möter Johannes, Matteus hälsar på Tomas. Lite blygt, undrande, vad ska det bli av det här? Vem är den där Jesus som vi inte kan låta bli att följa?
Inte var de särskilt bevandrade heller någon av dem. Fiskare, enkla män. Och så han, som lyste.
Auktoritär är han också, så som en ledare behöver vara så här i början. Tydliga regler fick de, budord, och ett tydligt mål - ni ska göra alla människor till lärjungar.
Så långt gör Jesus helt rätt, according to Shutz. Han skapar ett vi, en gemenskap, en tillhörighet. Tomas och Matteus, Johannes, Andreas och de andra säger adjö till sitt gamla jag och blir lärljungar, människofiskare.
De känner sig allt mer trygga, allt mer delaktiga - och stiger därmed in i stadium två av grupputveckling - ett slags förälskelsestadium, en enda stor känsla av VI:

Titta på da Vincis klassiska nattvardsbild. Gruppen, gänget, samlade kring ledaren, hjälten.
Att befinna sig i denna gemenskap, menar Schutz, är fantastiskt för de inblandade - men inte särskilt kreativt. Deltagarna är lyckliga men lydiga - en fårskock under herden. De tänker inte själva, tonar ner sina olikheter, fogar sig i vad ledaren kräver och är nöjda med det.
Efter ett tag brukar någon tröttna, kväljas av gulligheten och tvånget att hålla med och göra likadant. Någon börjar ifrågasätta uppdraget, kamraterna - och ledaren. I den här gruppen heter han Judas. Är vår ledare verkligen Guds son, som han påstår? Ska vi bara följa honom så här utan att kunna ifrågasätta jungfödseln, vattenvandrandet och löftet om paradiset? Och varför får jag inte ha kontakt med mina icke-kristna vänner, min familj?
Men Jesus han märker ingenting (eller också är det tvärtom, läs om det nyupptäcka evangeliet enligt Judas ). Se på bilden. Det viskas i ett av hörnen, det finns en oro, ett spirande missnöje, men Jesus håller hov, ouppmärksam.
Vad ska en ledare göra när gruppen börjar krackelera, enligt Will Schutz.
Vara glad. Lycklig över att kollektivet nu sakta individualiseras. Ur ett vi kan nu många jag träda fram - tolv närmare besämt, eller kanske tretton om också ledaren utvecklas.
Men för att det ska fungera måste ledaren bry sig om Judas. Säga: Vad är det som irriterar dig? Berätta hur du tänker. Vem tror du att jag är? Hur tolkar du verkligheten? Vad anser du om Gud?
Och ni andra, frågar han sedan, vad tänker ni? Håller ni med? Hur tycker ni att vi ska skapa fred och kärlek här på jorden?
Det händer inte.
Judas får göra det som många arga medarbetare gör också på svenska arbetsplatser - gå bakom ryggen, runda och ange chefen.
Och nu gör Jesus fel igen.
Han låter sig anges. Låter sig kostfästas. Tar inte de möjligheter som ges för att bli benådad och återvända till en grupp i kris. Avsäger sig möjligheten att bli en fullfjädrad konfliktlösare.
För så är det, enligt Shutz. En grupp som är på väg ut ur paradisstadiet och in i det som kan kallas för ifrågasättandefasen, behöver sin ledare.
De är inte färdiga. De är helt enkelt inte mogna. De är nyväckta, förvånade, förvirrade. Men hallå - är inte Jesus Gud? Vad säger du Judas! Är du inte klok!
De behöver en mogen medlare, en som utan självupptagenhet kan följa medarbetarna på deras väg mot självständighet.
För att en grupp ska mogna, bli kreativ och konstruktiv måste den leva sig igenom konflikterna, menar Schutz. Rannsaka, reflektera, stanna i plågsamma men skapande diskussioner.
Inte lätt, inte alltid roligt, men lyckas det, då växer alla, stärks i sin individuella identitet, kan möta olikheterna, stå ut med ovissheten och arbeta bättre än någonsin med varandra. Nu tål de också andra grupper, andra människor - de som inte tror som de.
Men vad gör Jesus - arbetsledaren.
Han drar.
Han låter sig korsfästas - och lämnar gruppen att lösa sina egna problem.
Så befäster han myten om det saliga Vi-et, permanentar drömmen om paradisstadiet då alla är lika, älskar varandra, förenade under den fläckfrie perfekte Jesus, han som älskar allra mest. En ledare som är mycket Gud och väldigt lite människa.
Och där är vi än, tänker jag.
I rollsökningsstadiet, skrikandes: Vi har rätt! Ni har fel!
Vad hade hänt om Jesus stått emot sin föreställning om offerlammet?
Tänk om det inte var den svåra vägen han valde, utan den lätta.
Tänk om det var enklare att dö än att stanna kvar och bli ifrågasatt av sina egna. Lättare bli en diffus frånvarande ledare som ojar sig på avstånd, än en som står kvar mitt i striden, och visar

> KOMMENTAR

Kontakt med ett komma

Sen natt.
Tittar på tv, filmen Wit med Emma Thompson som den döende litteraturprofessorn Vivan Bearing.
Ensam ligger hon i sin säng och väntar på att cancern ska vinna. Under tiden talar hon till oss i publiken genom en sorts videoblogg.
Ständigt återkommer hon till en rad av 1600-tals poeten John Donne, en rad som till slut blir det enda hon kan luta sig mot när kroppen ger upp.
"Döden", skriver han någonstans, "är ett komma".

> KOMMENTAR

Livsplatser

Apropå "bostad och hem", som jag skrev om häromdagen på spansidan,
så tipsar trendwatching.com om nya offentliga vardagsrum världen över.
Internetcaféerna har fått konkurrens från skrivplatser
som The VILLAGE Quill i Tribeca i New York där författare kan ta en fika och låna ett skrivbord och få tillfälliga arbetskamrater.
På Two Rooms också det i NY, så finns på frilanskontor och dagis.
Skrivbord, fika, internet, konferensrum - och ungarnas skratt i bakgrunden.
I Tyskland kan man gå till Cleanicum och både tvätta, fika
och festa i hemlik miljö.

Själv arbetar jag bäst på Waynes på Götgatan med en liten powerbook och några timmars prenumeration på homerun.
> KOMMENTAR

Möte på tåg

Det började som ett vanligt samtal.
Ett sådant där som man för när timmarna på tåget blivit lite för många.
Vi startade med resor, med plats för långa ben, övergick till barn och
ganska snart till 50-åringarnas grundfråga: Vad ska man göra med sitt liv?
Han var vvs-are. Rörmokare. Och facklig.
- EU, sa han, ändrar våra förutsättningar hela tiden, både i jobbet och
fackligt. Det som gäller på morgonen gäller inte på kvällen.
Och så sa han.
- Jag vet att jag ska byta jobb, det är hög tid.
Vad ska du göra då, frågade jag.
- Något med det mediala.
Med media, tidningar, brukar du skriva debattartiklar?
- Nej, jag är medium.

> KOMMENTAR

Livets cirklar

Det kallas NYTT ÅR.
Jag tänker tid utan början och slut.
Cirkeln som rör sig in mot sig själv, och på samma
gång ut.
Mitt liv, vårt liv, livet - en pågående rörelsen.
Livet som varande och i ständig förändring.
Försöker uppleva det.
Försöker lämna sekundtillvaron, där jag räknar
och summerar, spekulerar, planerar
och skapar strategier för en framtid jag tror att
jag kan kontrollera.