Ni vet hur det är när man ska börja på nytt, bilda en grupp, bli ett gäng.
Så här går det till, enligt gurun Will Shutz.
Först osäkerheten, och frågan "får jag vara med". Andreas möter Johannes, Matteus hälsar på Tomas. Lite blygt, undrande, vad ska det bli av det här? Vem är den där Jesus som vi inte kan låta bli att följa?
Inte var de särskilt bevandrade heller någon av dem. Fiskare, enkla män. Och så han, som lyste.
Auktoritär är han också, så som en ledare behöver vara så här i början. Tydliga regler fick de, budord, och ett tydligt mål - ni ska göra alla människor till lärjungar.
Så långt gör Jesus helt rätt, according to Shutz. Han skapar ett vi, en gemenskap, en tillhörighet. Tomas och Matteus, Johannes, Andreas och de andra säger adjö till sitt gamla jag och blir lärljungar, människofiskare.
De känner sig allt mer trygga, allt mer delaktiga - och stiger därmed in i stadium två av grupputveckling - ett slags förälskelsestadium, en enda stor känsla av VI:
Titta på da Vincis klassiska nattvardsbild. Gruppen, gänget, samlade kring ledaren, hjälten.
Att befinna sig i denna gemenskap, menar Schutz, är fantastiskt för de inblandade - men inte särskilt kreativt. Deltagarna är lyckliga men lydiga - en fårskock under herden. De tänker inte själva, tonar ner sina olikheter, fogar sig i vad ledaren kräver och är nöjda med det.
Efter ett tag brukar någon tröttna, kväljas av gulligheten och tvånget att hålla med och göra likadant. Någon börjar ifrågasätta uppdraget, kamraterna - och ledaren. I den här gruppen heter han Judas. Är vår ledare verkligen Guds son, som han påstår? Ska vi bara följa honom så här utan att kunna ifrågasätta jungfödseln, vattenvandrandet och löftet om paradiset? Och varför får jag inte ha kontakt med mina icke-kristna vänner, min familj?
Men Jesus han märker ingenting (eller också är det tvärtom, läs om det nyupptäcka evangeliet enligt Judas ). Se på bilden. Det viskas i ett av hörnen, det finns en oro, ett spirande missnöje, men Jesus håller hov, ouppmärksam.
Vad ska en ledare göra när gruppen börjar krackelera, enligt Will Schutz.
Vara glad. Lycklig över att kollektivet nu sakta individualiseras. Ur ett vi kan nu många jag träda fram - tolv närmare besämt, eller kanske tretton om också ledaren utvecklas.
Men för att det ska fungera måste ledaren bry sig om Judas. Säga: Vad är det som irriterar dig? Berätta hur du tänker. Vem tror du att jag är? Hur tolkar du verkligheten? Vad anser du om Gud?
Och ni andra, frågar han sedan, vad tänker ni? Håller ni med? Hur tycker ni att vi ska skapa fred och kärlek här på jorden?
Det händer inte.
Judas får göra det som många arga medarbetare gör också på svenska arbetsplatser - gå bakom ryggen, runda och ange chefen.
Och nu gör Jesus fel igen.
Han låter sig anges. Låter sig kostfästas. Tar inte de möjligheter som ges för att bli benådad och återvända till en grupp i kris. Avsäger sig möjligheten att bli en fullfjädrad konfliktlösare.
För så är det, enligt Shutz. En grupp som är på väg ut ur paradisstadiet och in i det som kan kallas för ifrågasättandefasen, behöver sin ledare.
De är inte färdiga. De är helt enkelt inte mogna. De är nyväckta, förvånade, förvirrade. Men hallå - är inte Jesus Gud? Vad säger du Judas! Är du inte klok!
De behöver en mogen medlare, en som utan självupptagenhet kan följa medarbetarna på deras väg mot självständighet.
För att en grupp ska mogna, bli kreativ och konstruktiv måste den leva sig igenom konflikterna, menar Schutz. Rannsaka, reflektera, stanna i plågsamma men skapande diskussioner.
Inte lätt, inte alltid roligt, men lyckas det, då växer alla, stärks i sin individuella identitet, kan möta olikheterna, stå ut med ovissheten och arbeta bättre än någonsin med varandra. Nu tål de också andra grupper, andra människor - de som inte tror som de.
Men vad gör Jesus - arbetsledaren.
Han drar.
Han låter sig korsfästas - och lämnar gruppen att lösa sina egna problem.
Så befäster han myten om det saliga Vi-et, permanentar drömmen om paradisstadiet då alla är lika, älskar varandra, förenade under den fläckfrie perfekte Jesus, han som älskar allra mest. En ledare som är mycket Gud och väldigt lite människa.
Och där är vi än, tänker jag.
I rollsökningsstadiet, skrikandes: Vi har rätt! Ni har fel!
Vad hade hänt om Jesus stått emot sin föreställning om offerlammet?
Tänk om det inte var den svåra vägen han valde, utan den lätta.
Tänk om det var enklare att dö än att stanna kvar och bli ifrågasatt av sina egna. Lättare bli en diffus frånvarande ledare som ojar sig på avstånd, än en som står kvar mitt i striden, och visar
> KOMMENTAR
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar