Också ett slags påsk

Påskafton, går och strosar i min gamla trädgård.
Gamla löv och små späda knappt väckta plantor.
Död och liv samsas i lerjorden vi har.
Så kan jag fira påsken, jag som inte tror på något annat än att vi finns,
att det som är det är.
Kretsloppets mysterium.
Tillvarons grundläggande förutsättning.
Död som alltid ger upphov till liv som alltid ändar i död.
Allting som en möjlighet, som en sång med oändligt antal verser.
Så har jag på senare år nytolkat årets alla helger - som uppenbarelser av det jag kan se och erfara.

LIVETS HELGER
Nyåret - hoppets dygn, hur mörkt det än är så leder förvissning som raketer och champagne mot ljuset. Bara en månad till, bara två, sedan ljusnar det.
Maria bebådelsedag - enda dagen på året vi kan fira en befruktning, eller sörja oförmågan att få barn.
Påsk - kretsloppets glädje, som ovan.
Pingst - kärleken förstås. Det oerhörda att vi inte slutar försöka älska varandra.
Midsommar - kåtheten, sexualiteten, kättjan, lusten - denna helg då så många barn blir till, också jag, och maken.
Allhelgona - döden, sorgen, åminnelsen, förankring i släkleden, bakåt.
Kristallnatten (NY!) - tid att begrunda vårt hat, vår egoism och trångsynthet. Tid att reflektera över hur vi behandlar varandra. Våra mörka sidor behöver också en bearbetningshelg.
Julafton - en hyllning till alla bebisar, till varje ny människa som bär möjligheterna, växandet, varandet. Förankring i släktleden, framåt.

Helst skulle jag också vilja fira de fyra stora helgerna vid solstånden - påsken kring 20 mars, midsommar alltid när solen står som högst, allhelgona kring 20 oktober och nyåret när det är som allra, allra mörkast.

> KOMMENTAR