Sakta börjar jag följa doktorns order.
"Rör på dig!"
Sakta börjar jag låta medvetandet klättra pinne för pinne ner från knoppen till kroppen.
Lyssnar på de stillsamma signalerna från leder som vill böja sig och muskler som
ber om att få tänjas ut.
Går, cyklar och gör försiktiga försök på Forsgrenskas gym.
Sakta, och med ett stort motsånd.
Som i måndags. Gåmaskin, 20 minuter, med öronen upptagna av P1.
Inte bortkastad tid då Studio ett upprätthåller min kontakt med den yttre världen,
den enda som betyder något.
Knoppen före kroppen.
Senare, när det är dags för magmusklerna byter jag.
Någonstans inne i mobiltelefonen finns inte bara radio utan mina ryska munkar,
manskören från ett rökelseinrökt kloster någonstans på andra sidan Östersjön.
Nu hittar jag dem, nu sätter jag på dem, nu sitter jag i magmaskinen på ett gym
i Stockholm och uppväcker mina muskler med hjälp av ortodox kyrkomusik.
Munkarnas mörka långsamma sång mullrar inne i mig. Jag känner de i tårna,
i fingrarna, i ryggen och genom varje rörelse.
De sjunger om livet och döden, om det oskapade ljuset, om relationen mellan
mig och Skapelsen. Och just för att jag inte förstår ett enda ord blir de del av
mina rörelser och jag kan för en sekund lämna knoppen för kroppen.
Ana ett bortglömt landskap, med skogar jag aldrig beträtt, djupa sjöar med
vackra fiskar och skrämmande odjur, gömda, glömda, nedgrävda, oupptäckta,
grottor och slätter som också är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar