LIVET ÄR OSÄKERT

Vi är inte där ännu men i Storbritanninen ger nu 50 och 60-åringarna varandra en datatomografi i födelsedagspresent. Det är företaget Lifescan som lockar med att du kan få "peace of mind" om du då och då "tittar in i dig sjäv", och allt fler vill nu inte bara ha kontroll över sitt yttre utan också över sitt inre.
I nätversionen av the Indpendent varnar nu läkare för att hälsoundersökningarna riskerar att göra oss mindre friska istället för tvärtom. Tomografin är grov, hittar saker som inte är farliga, och kan missa sådant som kanske borde göras något åt.
Värst är nervositeten, före undersökningen, i väntan på resultatet och sedan under den eventuella väntetiden när misstänkta områden måste granskas med andra metoder.
Dessutom – hur länge kan vi vara säkra på att inte något nytt har hänt i vårt eget biologiska universum där allting är i rörelse och ingenting står stilla. Hur ofta behöver man skanna sig för att vara helt säker. Och sig, kanske skulle man köra även barnen, släkten och bästa vännerna genom apparaten då och då för säkerhetens skull.
Jag känner en doktor som aldrig gör en hälsoundersökning, han tror på kroppens läkande. Små sjukdomsknoppar kommer och går och äts eller friskas upp av kroppens egen apoteket. Och skulle det vara så att kroppen inte klarar av det så märks det, och då är det dags att gå till doktorn, säger doktorn.
Ju tryggare vi blir desto svårare har vi att leva med det faktum att livet i grunden är mycket osäkert.

LESSING OM BERÄTTANDET

"...det är vår fantasi som formar oss,
upprätthåller oss, skapar oss
- på gott och på ont."
Doris Lessing i sin Nobelföreläsning 7 december 2007 refererad i SvD.

"...livet är inte en enda berättelse,
det är mer som en mängd
osammanhängande händelser."
Doris Lessing, författare och nobelpristagare 2007

jag läser ur Lessings självbiografi i DN och tänker att så är det. Vi lever och har svårt att se mönstren. Först i efterhand, i perspektiv, kanske inte ens i vårt eget, får de enskilda händelserna en form och man anar sin roll och sitt livs drama.
Skulle det hjälpa om det gick att deschiffrera sig i presens, i nutid, om man kunde ha helikopterperspektiv på sin egen tillvaro? Skulle det ge handlingskraft eller ångest. I efterhand kan man i alla fall skylla ifrån sig, "jag förstod inte då". Förlåt dem, som Jesus sa, ty de vet inte vad de gör.
Om vi förstod oss helt och full i varje nu och kunde foga dagens händelser till gårdagens berättelse kanske vi skulle känna oss tvugna att regissera oss själva för att föra handlingen vidare. Vi skulle berätta våra liv istället för att leva dem.

Tre årstider - vår, sommar och jul

Visst är hösten ljuvlig i år, och lång. Nu föreslår Henrik Öhman på Handelns utredningsinstitut i DN att vi ändrar på årstiderna. Varför lida av höstdepression och vinterkräksjuka när vi inte måste säger Henrik respektlös och föreslår:
januari - april = vår
maj - augusti = sommar
september - december = jul
Varför inte - men jag vill korrigera herr Kommers, klart han vill att julen ska vara i fyra månder, 120 shoppande dagar.
Nej - låt oss enas om att ett år ser ut så här.
januari - april = vår, helt ok
maj - oktober= sommar, temperaturen ska ju gå upp
november - december = jul
Förslaget är intressant, undrar vad det skulle betyda för vårt sätt att uppfatta månaderna.
November, som jag hatar, kommer att dofta jul.
Och februari som tävlar med november i tröstlöshet är mitt i våren.

"Jag är inte religiös,
men jag tror på människans empati."
Roy Andersson, filmare i DN 070923

Nyttan med Norén

Har egentligen aldrig tyckt om Lars Noréns pjäser. För mörka, för obehagliga, för krypande in under skinnet. Gillar inte skräckfilm heller. Ska det vara otäckt får det vara på riktigt. Att otäcka sig frivilligt har aldrig lockat mig. Hellre sitter jag här i soffan på Östgötagatan och ser lindarna förgrönas. Först väckas, så knoppigt småspreta, så skjuta ut, breda ut sig och täcka sig själva med blad och blom.
Men så häromdagen fick jag nytta av Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud. En lägenhet, ett vardagsrum där tiden har stannat, fyra människor vända från varandra och en dialog som klippt ur en scen.
Då kunde jag luta mig mot Norén och se hur undertexterna darrade under det sagda, se berättelserna vävas helt oberoende av varandra, se historier och händelser presenteras varvade i osorterbara högar och med tyngande undertexter.
Jag kunde vila i Norén och tänka att det är bra synd om oss människor.

Bara sig själv att skylla

Tillbaka från några dagar i ett kyligt Riga läser jag i tidningen att ungdomarna mår allt sämre och att det kan bero på valmöjligheterna.
Då minns jag vad forskarna sa när jag för något år sedan skrev om den nya lyckovetenskapen.
Att ha några få saker att välja mellan, närmare bestämt upp till sex olika alternativ, ökade människors känsla av lycka. Får vi fler än sex möjligheter mår vi inte bättre - utan sämre. Jaget blir förvirrat, kan inte riktigt hantera situationen, och vi får ångest.
Dessutom har forskarna funnit olika personlighetstyper - de noggranna och de slarviga.
De noggranna försöker finna det optimala i allt - rätt bil, rätt fru, rätt mat, rätt tv-program. De slarviga zappar sig fram genom livet och det blir lite som det blir.
Vilka mår bäst tror ni?
De slarviga förstås. De tar det som det kommer, lever lite lätt omatchat och kantstött, som min granne Jan brukar säga.
De noggranna mår pyton - alltid lika oroliga för att de har valt fel. Och ju fler valmöjligheter desto större risk att det finns något som är bättre.
Dessutom, visade forskningen, är det inte lyckliga vi ska försöka vara - det är de nöjda som vet vad livskvalitet vill säga.
Och nöjd blir man inte alls av det vi uppmanas att sträva efter, menar forskarna. Karriär, pengar, barn (jo faktiskt), villa, resor - ger minst lika mycket frustration som lycka. Nej, skaffa istället en hund, lyssna på musik, jogga lite eller ät godis och ägna riktigt mycket tid åt goda vänner. Det gör nytta, och gör oss nöjda.
Affluenzan kallar vissa den där illussionen att det blir bättre med mer - en slags överflödsinfluensa med djupa allvarliga biverkningar.
Lurade är vi vuxna - och vi lurar våra barn.
Om du inte har högsta betyg i 9:an är det kört. Om du inte har högsta betyg i gymnasiet har du inga valmöjligheter. Om du inte, om du inte, om du inte.
Och allt började, sa Allain de Botton när jag träffade honom våren 2005 i London, med den amerikanska självständighetsförklaringen - där alla människor förutsätts vara helt lika - och att det därför bara är ditt eget fel om du inte lyckas här i livet.
KOMMENTAR