Vår nu - och det luktar inte hundbajs i Stockholms parker.
Vår nu - och det är drivor av fimpar utanför krogar och caféer.
måndag 24 april 2006
Dragen till havet
Brantevik, Österlen, SverigeEfter några dagar i förfädernas spår på Österlen funderar jag över havet.
Vad är det som gör att det drar så? Att så många av oss bara vill vara vid vatten. Är det närheten till vårt ursprung, elementet vi en gång i tiden kröp upp ur?
Är det mängden, 70 procent av jordens yta är vatten - ingenting är mera hemma på planeten än det?
Är det det outgrundliga - vi vet mindre om havet än om månen?
Är det min kropp som känner igen sig, den som själv till två tredjedelar består av vatten?
Eller är det mitt blod som ropar efter sällskap?
Blue Waters, Wadduwa, Sri LankaEn gång arbetade jag med en grupp kvinnliga journalister från tre världsdelar och bland dem fanns Susan från Nepal. Hon hade aldrig varit utomlands, hon hade aldrig sett havet, hon hade inte ens sett en riktigt stor sjö. Någon av de första dagarna i Sverige åkte vi över Ölandsbron, och efter det hade Susan bara en fråga:
"Finns det något hav här i närheten."
Vart vi än kom avvek hon och gick ner till närmsta strandkant. Där stod hon, helt stilla och bara såg.
Sista kvällen, sen oktober, mörkt, lämnade hon festen, dansen, maten, vinet och satte sig på en klippa vid Boo Gårds badstrand och bara stirrade.
> KOMMENTAR
lördag 15 april 2006
Också ett slags påsk
Påskafton, går och strosar i min gamla trädgård.
Gamla löv och små späda knappt väckta plantor.
Död och liv samsas i lerjorden vi har.
Så kan jag fira påsken, jag som inte tror på något annat än att vi finns,
att det som är det är.
Kretsloppets mysterium.
Tillvarons grundläggande förutsättning.
Död som alltid ger upphov till liv som alltid ändar i död.
Allting som en möjlighet, som en sång med oändligt antal verser.
Så har jag på senare år nytolkat årets alla helger - som uppenbarelser av det jag kan se och erfara.
LIVETS HELGER
Nyåret - hoppets dygn, hur mörkt det än är så leder förvissning som raketer och champagne mot ljuset. Bara en månad till, bara två, sedan ljusnar det.
Maria bebådelsedag - enda dagen på året vi kan fira en befruktning, eller sörja oförmågan att få barn.
Påsk - kretsloppets glädje, som ovan.
Pingst - kärleken förstås. Det oerhörda att vi inte slutar försöka älska varandra.
Midsommar - kåtheten, sexualiteten, kättjan, lusten - denna helg då så många barn blir till, också jag, och maken.
Allhelgona - döden, sorgen, åminnelsen, förankring i släkleden, bakåt.
Kristallnatten (NY!) - tid att begrunda vårt hat, vår egoism och trångsynthet. Tid att reflektera över hur vi behandlar varandra. Våra mörka sidor behöver också en bearbetningshelg.
Julafton - en hyllning till alla bebisar, till varje ny människa som bär möjligheterna, växandet, varandet. Förankring i släktleden, framåt.
Helst skulle jag också vilja fira de fyra stora helgerna vid solstånden - påsken kring 20 mars, midsommar alltid när solen står som högst, allhelgona kring 20 oktober och nyåret när det är som allra, allra mörkast.
> KOMMENTAR
fredag 14 april 2006
Var långfredagen verkligen rätt tid att dö?
Idag är det långfredag, och jag tänker, att Jesus var nog bra på många sätt, men inte förstod han hur en grupp fungerar.
Ni vet hur det är när man ska börja på nytt, bilda en grupp, bli ett gäng.
Så här går det till, enligt gurun Will Shutz.
Först osäkerheten, och frågan "får jag vara med". Andreas möter Johannes, Matteus hälsar på Tomas. Lite blygt, undrande, vad ska det bli av det här? Vem är den där Jesus som vi inte kan låta bli att följa?
Inte var de särskilt bevandrade heller någon av dem. Fiskare, enkla män. Och så han, som lyste.
Auktoritär är han också, så som en ledare behöver vara så här i början. Tydliga regler fick de, budord, och ett tydligt mål - ni ska göra alla människor till lärjungar.
Så långt gör Jesus helt rätt, according to Shutz. Han skapar ett vi, en gemenskap, en tillhörighet. Tomas och Matteus, Johannes, Andreas och de andra säger adjö till sitt gamla jag och blir lärljungar, människofiskare.
De känner sig allt mer trygga, allt mer delaktiga - och stiger därmed in i stadium två av grupputveckling - ett slags förälskelsestadium, en enda stor känsla av VI:
Titta på da Vincis klassiska nattvardsbild. Gruppen, gänget, samlade kring ledaren, hjälten.
Att befinna sig i denna gemenskap, menar Schutz, är fantastiskt för de inblandade - men inte särskilt kreativt. Deltagarna är lyckliga men lydiga - en fårskock under herden. De tänker inte själva, tonar ner sina olikheter, fogar sig i vad ledaren kräver och är nöjda med det.
Efter ett tag brukar någon tröttna, kväljas av gulligheten och tvånget att hålla med och göra likadant. Någon börjar ifrågasätta uppdraget, kamraterna - och ledaren. I den här gruppen heter han Judas. Är vår ledare verkligen Guds son, som han påstår? Ska vi bara följa honom så här utan att kunna ifrågasätta jungfödseln, vattenvandrandet och löftet om paradiset? Och varför får jag inte ha kontakt med mina icke-kristna vänner, min familj?
Men Jesus han märker ingenting (eller också är det tvärtom, läs om det nyupptäcka evangeliet enligt Judas ). Se på bilden. Det viskas i ett av hörnen, det finns en oro, ett spirande missnöje, men Jesus håller hov, ouppmärksam.
Vad ska en ledare göra när gruppen börjar krackelera, enligt Will Schutz.
Vara glad. Lycklig över att kollektivet nu sakta individualiseras. Ur ett vi kan nu många jag träda fram - tolv närmare besämt, eller kanske tretton om också ledaren utvecklas.
Men för att det ska fungera måste ledaren bry sig om Judas. Säga: Vad är det som irriterar dig? Berätta hur du tänker. Vem tror du att jag är? Hur tolkar du verkligheten? Vad anser du om Gud?
Och ni andra, frågar han sedan, vad tänker ni? Håller ni med? Hur tycker ni att vi ska skapa fred och kärlek här på jorden?
Det händer inte.
Judas får göra det som många arga medarbetare gör också på svenska arbetsplatser - gå bakom ryggen, runda och ange chefen.
Och nu gör Jesus fel igen.
Han låter sig anges. Låter sig kostfästas. Tar inte de möjligheter som ges för att bli benådad och återvända till en grupp i kris. Avsäger sig möjligheten att bli en fullfjädrad konfliktlösare.
För så är det, enligt Shutz. En grupp som är på väg ut ur paradisstadiet och in i det som kan kallas för ifrågasättandefasen, behöver sin ledare.
De är inte färdiga. De är helt enkelt inte mogna. De är nyväckta, förvånade, förvirrade. Men hallå - är inte Jesus Gud? Vad säger du Judas! Är du inte klok!
De behöver en mogen medlare, en som utan självupptagenhet kan följa medarbetarna på deras väg mot självständighet.
För att en grupp ska mogna, bli kreativ och konstruktiv måste den leva sig igenom konflikterna, menar Schutz. Rannsaka, reflektera, stanna i plågsamma men skapande diskussioner.
Inte lätt, inte alltid roligt, men lyckas det, då växer alla, stärks i sin individuella identitet, kan möta olikheterna, stå ut med ovissheten och arbeta bättre än någonsin med varandra. Nu tål de också andra grupper, andra människor - de som inte tror som de.
Men vad gör Jesus - arbetsledaren.
Han drar.
Han låter sig korsfästas - och lämnar gruppen att lösa sina egna problem.
Så befäster han myten om det saliga Vi-et, permanentar drömmen om paradisstadiet då alla är lika, älskar varandra, förenade under den fläckfrie perfekte Jesus, han som älskar allra mest. En ledare som är mycket Gud och väldigt lite människa.
Och där är vi än, tänker jag.
I rollsökningsstadiet, skrikandes: Vi har rätt! Ni har fel!
Vad hade hänt om Jesus stått emot sin föreställning om offerlammet?
Tänk om det inte var den svåra vägen han valde, utan den lätta.
Tänk om det var enklare att dö än att stanna kvar och bli ifrågasatt av sina egna. Lättare bli en diffus frånvarande ledare som ojar sig på avstånd, än en som står kvar mitt i striden, och visar
> KOMMENTAR
Ni vet hur det är när man ska börja på nytt, bilda en grupp, bli ett gäng.
Så här går det till, enligt gurun Will Shutz.
Först osäkerheten, och frågan "får jag vara med". Andreas möter Johannes, Matteus hälsar på Tomas. Lite blygt, undrande, vad ska det bli av det här? Vem är den där Jesus som vi inte kan låta bli att följa?
Inte var de särskilt bevandrade heller någon av dem. Fiskare, enkla män. Och så han, som lyste.
Auktoritär är han också, så som en ledare behöver vara så här i början. Tydliga regler fick de, budord, och ett tydligt mål - ni ska göra alla människor till lärjungar.
Så långt gör Jesus helt rätt, according to Shutz. Han skapar ett vi, en gemenskap, en tillhörighet. Tomas och Matteus, Johannes, Andreas och de andra säger adjö till sitt gamla jag och blir lärljungar, människofiskare.
De känner sig allt mer trygga, allt mer delaktiga - och stiger därmed in i stadium två av grupputveckling - ett slags förälskelsestadium, en enda stor känsla av VI:
Titta på da Vincis klassiska nattvardsbild. Gruppen, gänget, samlade kring ledaren, hjälten.
Att befinna sig i denna gemenskap, menar Schutz, är fantastiskt för de inblandade - men inte särskilt kreativt. Deltagarna är lyckliga men lydiga - en fårskock under herden. De tänker inte själva, tonar ner sina olikheter, fogar sig i vad ledaren kräver och är nöjda med det.
Efter ett tag brukar någon tröttna, kväljas av gulligheten och tvånget att hålla med och göra likadant. Någon börjar ifrågasätta uppdraget, kamraterna - och ledaren. I den här gruppen heter han Judas. Är vår ledare verkligen Guds son, som han påstår? Ska vi bara följa honom så här utan att kunna ifrågasätta jungfödseln, vattenvandrandet och löftet om paradiset? Och varför får jag inte ha kontakt med mina icke-kristna vänner, min familj?
Men Jesus han märker ingenting (eller också är det tvärtom, läs om det nyupptäcka evangeliet enligt Judas ). Se på bilden. Det viskas i ett av hörnen, det finns en oro, ett spirande missnöje, men Jesus håller hov, ouppmärksam.
Vad ska en ledare göra när gruppen börjar krackelera, enligt Will Schutz.
Vara glad. Lycklig över att kollektivet nu sakta individualiseras. Ur ett vi kan nu många jag träda fram - tolv närmare besämt, eller kanske tretton om också ledaren utvecklas.
Men för att det ska fungera måste ledaren bry sig om Judas. Säga: Vad är det som irriterar dig? Berätta hur du tänker. Vem tror du att jag är? Hur tolkar du verkligheten? Vad anser du om Gud?
Och ni andra, frågar han sedan, vad tänker ni? Håller ni med? Hur tycker ni att vi ska skapa fred och kärlek här på jorden?
Det händer inte.
Judas får göra det som många arga medarbetare gör också på svenska arbetsplatser - gå bakom ryggen, runda och ange chefen.
Och nu gör Jesus fel igen.
Han låter sig anges. Låter sig kostfästas. Tar inte de möjligheter som ges för att bli benådad och återvända till en grupp i kris. Avsäger sig möjligheten att bli en fullfjädrad konfliktlösare.
För så är det, enligt Shutz. En grupp som är på väg ut ur paradisstadiet och in i det som kan kallas för ifrågasättandefasen, behöver sin ledare.
De är inte färdiga. De är helt enkelt inte mogna. De är nyväckta, förvånade, förvirrade. Men hallå - är inte Jesus Gud? Vad säger du Judas! Är du inte klok!
De behöver en mogen medlare, en som utan självupptagenhet kan följa medarbetarna på deras väg mot självständighet.
För att en grupp ska mogna, bli kreativ och konstruktiv måste den leva sig igenom konflikterna, menar Schutz. Rannsaka, reflektera, stanna i plågsamma men skapande diskussioner.
Inte lätt, inte alltid roligt, men lyckas det, då växer alla, stärks i sin individuella identitet, kan möta olikheterna, stå ut med ovissheten och arbeta bättre än någonsin med varandra. Nu tål de också andra grupper, andra människor - de som inte tror som de.
Men vad gör Jesus - arbetsledaren.
Han drar.
Han låter sig korsfästas - och lämnar gruppen att lösa sina egna problem.
Så befäster han myten om det saliga Vi-et, permanentar drömmen om paradisstadiet då alla är lika, älskar varandra, förenade under den fläckfrie perfekte Jesus, han som älskar allra mest. En ledare som är mycket Gud och väldigt lite människa.
Och där är vi än, tänker jag.
I rollsökningsstadiet, skrikandes: Vi har rätt! Ni har fel!
Vad hade hänt om Jesus stått emot sin föreställning om offerlammet?
Tänk om det inte var den svåra vägen han valde, utan den lätta.
Tänk om det var enklare att dö än att stanna kvar och bli ifrågasatt av sina egna. Lättare bli en diffus frånvarande ledare som ojar sig på avstånd, än en som står kvar mitt i striden, och visar
> KOMMENTAR
söndag 9 april 2006
Kontakt med ett komma
Sen natt.
Tittar på tv, filmen Wit med Emma Thompson som den döende litteraturprofessorn Vivan Bearing.
Ensam ligger hon i sin säng och väntar på att cancern ska vinna. Under tiden talar hon till oss i publiken genom en sorts videoblogg.
Ständigt återkommer hon till en rad av 1600-tals poeten John Donne, en rad som till slut blir det enda hon kan luta sig mot när kroppen ger upp.
"Döden", skriver han någonstans, "är ett komma".
> KOMMENTAR
Tittar på tv, filmen Wit med Emma Thompson som den döende litteraturprofessorn Vivan Bearing.
Ensam ligger hon i sin säng och väntar på att cancern ska vinna. Under tiden talar hon till oss i publiken genom en sorts videoblogg.
Ständigt återkommer hon till en rad av 1600-tals poeten John Donne, en rad som till slut blir det enda hon kan luta sig mot när kroppen ger upp.
"Döden", skriver han någonstans, "är ett komma".
> KOMMENTAR
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)