Vårt behov av att kommunicera har ingen gräns.
Utan möten förtvinar vi.
Den här trappan leder till berget Drakens käftar i Sapa i norra Vietnam.
Där uppe finns ett buddhistiskt tempel, säger min vän Anh.
En plats, en punkt, någonstans att vila, något att utgå ifrån i sökandet efter
alla
tings
mening.
Hon har varit där en gång förut. Nu vill hon dit igen.
VI börjar vid foten där vägen kantas av franska villor och medicinförsäljerskor som erbjuder hjälp mot all form av potenssvikt.
Så går vi vidare på smala broar över runda vattenspeglar, genom théträdgårdar och
skogar av det vi kallar julrosor och som här heter filosofiprofessorns blomma.
När det börjar stupa kommer trappan, inhuggen i berget, mossbelupen, välanvänd.
Och så är vi uppe mellan drakens käkar och ser nästan ända till Kina och Laos.
Vi vänder runt ett hörn.
Ser toppen.
Och en mobilmast.
Templet är borta, ersatt, och vi förstår nu hur det kommer sig att Anh har kunnat vara i ständig kontakt med alla sina vänner i Hanoi under våra guidade vandringar i bergen bland Hmong-folkets byar.
Vi öppnar den ryska champagne som Anh envisats med att njuta av häruppe.
Söt champagne i plastmuggar.
Vi dricker och får sällskap.
Ett holländskt par har också gått den långa vägen, och blickar nu ut över bergsböljorna som veckar sig mil efter mil.
- Lite champagne, säger jag.
Mannen blir tyst.
Och säger.
- Det finns något att fira. Jag visste inte att det var så här jag skulle göra det.
Så dricker han champagnen, berörd.
Vi väntar.
- Det här är en viktig dag. Kanske den viktigaste. Det är min sista arbetsdag. I morgon måste jag börja ett nytt liv och jag vet inte hur man är bara människa.
> KOMMENTAR
