Koranfria hotell

Journalisten Göran Skytte och Tony Guldbrandzén, biskop i Härnösands stift vill inte bo på Scandic hotell efter som där inte finns någon bibel på rummet längre, läser jag i SvD.
Intressant.
Tänk om politikern Nalin Pekgul och imam Abd al Haqq Kielan bestämt sig för att bojkotta alla hotel som inte har någon koran på rummet.
Hur skulle det svenska kollektivet reagerat?
Hur skulle rubrikerna sett ut?
Var det inte så att vi någon gång på 50-talet fick religionsfrihet. Och var det inte så att vi från och med nyårsdagen 2000 inte längre har någon statsreligion i det här landet?
Gärna Bibel på rummet om den ligger där i lådan tillsammans med Koranen, de budddhistiska Surtrorna, hinduiska Krishna-myter och de fantastiska sångerna i
sikhernas heliga bok.

Hushållets hopp

I alla tider har kvinnor klagat på att män inte kan göra två saker på en gång. Inte snyta en unge och koka ägg. Den digitala världen håller nu på att ändra den saken. De kallas för "multitaskers" - unga män, och kvinnor, med fullmatade datorer som kan se på en dvd-film och sms:a, cykla på gymmet och se ett avsnitt av Lost, göra bokföring och se om när Adaktusson ge Josefsson på tafsen, och tvärtom.
Det läser jag i DN till morgonkaffet i en artikel om Hakan Eker, nerladdare, och kvinnornas hopp.


KOMMENTAR

Ett ögonblick

"Livet är kort och fullt
med förlorade ögonblick."
Henning Johansson, pedagog

Den som ändå hade ett vapen i någon garderob

Läser i tidningen att det går att lämna in alla sina vapen under den pågående amnestin, och genast känner jag en obändig längtan efter att göra det. 4255 vapen har lämnats in till polisen, hittills.
Innan min blick letar sig vidare till nästa artikel hinner jag se mig själv stega in genom dörren med en tung och oformlig kasse. Jag halar upp den på bänken, rumsterar runt lite och plockar sedan undergivet och stolt upp något som imponerar på alla på polisstationen.
Inte en vanlig enkel pistol, inte ett hagelgevär, nej den där kulsprutan som något lite skamset presenterat, eller armborstet, tänk om det varit jag.
Jag förundras och undrar över mina motiv. Förundras över att tanken ens kommer upp. Det känns som om den som skickar den har en undertext, som om något i mig letat efter möjligheten. Det känns som om tanken har en tanke: Här har du din chans, missa den inte.
Men, vilken möjlighet är det? Duktig flicka, god medborgare eller en dragning åt det dramatiska. Söker det där något i mig efter ännu en chans att göra entré och slå världen med häpnad: Här kommer jag - och se vad jag har med mig.
Hur många sökerljus bär jag inom mig? Sveper de oupphörligen sin kägla över världen som en plikttrogen fyr? Vad letar de efter? Och när tändes de?

Salsa i mataffären

Stressad. Pressad. Handlingsförlamad. Står framför grönsaksdisken i mataffären. Födelsedagsmiddag. Köttätare och vegetarianer. Ingen matslista.
Inga idéer. Ingen aning.
Står länge.
Säkert i en kvart.
Den unge mannen som plockar upp frukt måste passera mig flera gånger med sina lådor.
Till slut säger han:
Hur står det till?
Jag kan inte komma på vad jag ska laga för mat. Gästerna kommer om 45 minuter. Kan inte tänka, säger jag och tittar på honom med tom blick.
Ska vi dansa, säger han, går in i förrådet och höjer musiken.
Salsa.
Vi dansar.
17.45 en torsdag på Bonden på Skånegatan.
En förvirrad tant och en ung arbetsklädd man mellan paprikan och majskycklingen.
Några minuter gick.
Nu vet jag, sa jag, tack.
KOMMENTAR

Människan blir allt godare

Ser du nyheterna så kan det verka som om vi lever i den grymmaste av tider. Krig, mord, förföljelser – men det, skriver psykologiprofessorn Steven Pinker i nätversionen av the New Republic, är alldeles fel. Aldrig någonsin har vi varit så goda, så känsliga för orättvisor och reagerat så starkt negativt på våld. Tänk på slaveriet – borta. Tänk på tournérspelen – borta. Tänk på 1500-talets Paris där ett av stadens nöjen var att till folkets jubel bränna katter levande – också det, självklart, borta.
Nu blir vi upprörda när någon stänger in svanar i en lägenhet, vi hjälper änder över gatan – och bekämpar alla former av våld ner till minsta skällsord.
Det här, menar Pinker, är det viktigaste som har hänt i människans historia.
(Notis i Leva 070403)
KOMMENTAR