Dragen till havet

Brantevik, Österlen, Sverige
Efter några dagar i förfädernas spår på Österlen funderar jag över havet.
Vad är det som gör att det drar så? Att så många av oss bara vill vara vid vatten. Är det närheten till vårt ursprung, elementet vi en gång i tiden kröp upp ur?
Är det mängden, 70 procent av jordens yta är vatten - ingenting är mera hemma på planeten än det?
Är det det outgrundliga - vi vet mindre om havet än om månen?
Är det min kropp som känner igen sig, den som själv till två tredjedelar består av vatten?
Eller är det mitt blod som ropar efter sällskap?
Blue Waters, Wadduwa, Sri Lanka
En gång arbetade jag med en grupp kvinnliga journalister från tre världsdelar och bland dem fanns Susan från Nepal. Hon hade aldrig varit utomlands, hon hade aldrig sett havet, hon hade inte ens sett en riktigt stor sjö. Någon av de första dagarna i Sverige åkte vi över Ölandsbron, och efter det hade Susan bara en fråga:
"Finns det något hav här i närheten."
Vart vi än kom avvek hon och gick ner till närmsta strandkant. Där stod hon, helt stilla och bara såg.
Sista kvällen, sen oktober, mörkt, lämnade hon festen, dansen, maten, vinet och satte sig på en klippa vid Boo Gårds badstrand och bara stirrade.

> KOMMENTAR