Tunnelbanefilosofi

Lyssnar på sparade flisor i min mobiltelefon medan jag åker tunnelbana.
Skapar mitt eget audiouniversum, och ser på alla hörsnäckorna omkring mig.
Här sitter vi tillsammans i var sin värld.
Först Jeanette Wintersson, ett tal som jag hämtat på hennes hemsida.
Poeten, säger hon, kan inte som vi andra bädda in verkligheten i duntäcken och sandsäckar. Poeten måste uppleva allt i och omkring henne så avskalat som möjligt. Poeten måste närma sig det som är sant, så sant det nu kan vara, filtrerat genom en varelse med begränsad upptagningsförmåga. Hon måste förfina uppfattandets konst.
Om hon inte gör det, ingen poesi - bara ord.
Det är smärtsamt, säger hon, och det är därför så få vill.
Vill du lämna din bunker och träda ut i den vackra och plågsamma verkligheten läs poesi, uppmanar hon.
Och jag tittar mig omkring i tunnelbanan och försöker se det jag ser och uppleva det jag upplever.
46 mycket tysta människor färdas söderut.
Stressen kryper i muskler och nerver.
Det regnar.
Det är vår.
Det är opoetiskt.
Så kommer The Ark i telefonen och It takes a fool to remain sane.
Då blir jag fundersam.
Stämmer föreställningen att det bara är konstnärer och de genomskinliga människorna som uppfattar hur vi egentligen har det? Att alla vi andra vardagstyper lever på lögner och förvanskningar.
Går det att uppfatta allt - och då menar jag allt?
Vad händer om man gör det?
Om hjärnan slutade filtrera, slutade välja värld åt oss, om all härlighet och vidrighet översvämmade oss i varje sekund.
Jag träffade en kvinna en gång som led av läget i världen. Hon kunde inte se bort, hon upplevde i var sekund djupet i vår världs absurda paradoxer - rik/fattig, makt/maktlös, frisk/sjuk. Hon kände dem in på bara skinnet, in i själen.
Det var svårt för henne att fungera.
Svårt att ta sig ur sängen på morgonen.
Jag har också träffat de som ingenting ser utanför den cirkel där de själva är centrum. Där ordet katastrof har väldigt begränsad betydelse.
Och själv...
...vill jag vara både känslig och skyddad.
Både uppmärksam på allt som händer omkring, inte ljuga, förvränga, försköna - men ändå kunna njuta ohejdat av allt det ljuvliga som just jag har lyckan att få del av i min priviligierade livssituation.
Jag vill leva i spannet himmel och helvete. Och jag vill göra det och må bra.
(Hm, vad är det att må bra?)
Här någonstans var jag framme vid Skanstull, och kunde byta från mp3 till Studio Ett.