LIVET ÄR OSÄKERT

Vi är inte där ännu men i Storbritanninen ger nu 50 och 60-åringarna varandra en datatomografi i födelsedagspresent. Det är företaget Lifescan som lockar med att du kan få "peace of mind" om du då och då "tittar in i dig sjäv", och allt fler vill nu inte bara ha kontroll över sitt yttre utan också över sitt inre.
I nätversionen av the Indpendent varnar nu läkare för att hälsoundersökningarna riskerar att göra oss mindre friska istället för tvärtom. Tomografin är grov, hittar saker som inte är farliga, och kan missa sådant som kanske borde göras något åt.
Värst är nervositeten, före undersökningen, i väntan på resultatet och sedan under den eventuella väntetiden när misstänkta områden måste granskas med andra metoder.
Dessutom – hur länge kan vi vara säkra på att inte något nytt har hänt i vårt eget biologiska universum där allting är i rörelse och ingenting står stilla. Hur ofta behöver man skanna sig för att vara helt säker. Och sig, kanske skulle man köra även barnen, släkten och bästa vännerna genom apparaten då och då för säkerhetens skull.
Jag känner en doktor som aldrig gör en hälsoundersökning, han tror på kroppens läkande. Små sjukdomsknoppar kommer och går och äts eller friskas upp av kroppens egen apoteket. Och skulle det vara så att kroppen inte klarar av det så märks det, och då är det dags att gå till doktorn, säger doktorn.
Ju tryggare vi blir desto svårare har vi att leva med det faktum att livet i grunden är mycket osäkert.

LESSING OM BERÄTTANDET

"...det är vår fantasi som formar oss,
upprätthåller oss, skapar oss
- på gott och på ont."
Doris Lessing i sin Nobelföreläsning 7 december 2007 refererad i SvD.

"...livet är inte en enda berättelse,
det är mer som en mängd
osammanhängande händelser."
Doris Lessing, författare och nobelpristagare 2007

jag läser ur Lessings självbiografi i DN och tänker att så är det. Vi lever och har svårt att se mönstren. Först i efterhand, i perspektiv, kanske inte ens i vårt eget, får de enskilda händelserna en form och man anar sin roll och sitt livs drama.
Skulle det hjälpa om det gick att deschiffrera sig i presens, i nutid, om man kunde ha helikopterperspektiv på sin egen tillvaro? Skulle det ge handlingskraft eller ångest. I efterhand kan man i alla fall skylla ifrån sig, "jag förstod inte då". Förlåt dem, som Jesus sa, ty de vet inte vad de gör.
Om vi förstod oss helt och full i varje nu och kunde foga dagens händelser till gårdagens berättelse kanske vi skulle känna oss tvugna att regissera oss själva för att föra handlingen vidare. Vi skulle berätta våra liv istället för att leva dem.

Tre årstider - vår, sommar och jul

Visst är hösten ljuvlig i år, och lång. Nu föreslår Henrik Öhman på Handelns utredningsinstitut i DN att vi ändrar på årstiderna. Varför lida av höstdepression och vinterkräksjuka när vi inte måste säger Henrik respektlös och föreslår:
januari - april = vår
maj - augusti = sommar
september - december = jul
Varför inte - men jag vill korrigera herr Kommers, klart han vill att julen ska vara i fyra månder, 120 shoppande dagar.
Nej - låt oss enas om att ett år ser ut så här.
januari - april = vår, helt ok
maj - oktober= sommar, temperaturen ska ju gå upp
november - december = jul
Förslaget är intressant, undrar vad det skulle betyda för vårt sätt att uppfatta månaderna.
November, som jag hatar, kommer att dofta jul.
Och februari som tävlar med november i tröstlöshet är mitt i våren.

"Jag är inte religiös,
men jag tror på människans empati."
Roy Andersson, filmare i DN 070923

Nyttan med Norén

Har egentligen aldrig tyckt om Lars Noréns pjäser. För mörka, för obehagliga, för krypande in under skinnet. Gillar inte skräckfilm heller. Ska det vara otäckt får det vara på riktigt. Att otäcka sig frivilligt har aldrig lockat mig. Hellre sitter jag här i soffan på Östgötagatan och ser lindarna förgrönas. Först väckas, så knoppigt småspreta, så skjuta ut, breda ut sig och täcka sig själva med blad och blom.
Men så häromdagen fick jag nytta av Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud. En lägenhet, ett vardagsrum där tiden har stannat, fyra människor vända från varandra och en dialog som klippt ur en scen.
Då kunde jag luta mig mot Norén och se hur undertexterna darrade under det sagda, se berättelserna vävas helt oberoende av varandra, se historier och händelser presenteras varvade i osorterbara högar och med tyngande undertexter.
Jag kunde vila i Norén och tänka att det är bra synd om oss människor.

Bara sig själv att skylla

Tillbaka från några dagar i ett kyligt Riga läser jag i tidningen att ungdomarna mår allt sämre och att det kan bero på valmöjligheterna.
Då minns jag vad forskarna sa när jag för något år sedan skrev om den nya lyckovetenskapen.
Att ha några få saker att välja mellan, närmare bestämt upp till sex olika alternativ, ökade människors känsla av lycka. Får vi fler än sex möjligheter mår vi inte bättre - utan sämre. Jaget blir förvirrat, kan inte riktigt hantera situationen, och vi får ångest.
Dessutom har forskarna funnit olika personlighetstyper - de noggranna och de slarviga.
De noggranna försöker finna det optimala i allt - rätt bil, rätt fru, rätt mat, rätt tv-program. De slarviga zappar sig fram genom livet och det blir lite som det blir.
Vilka mår bäst tror ni?
De slarviga förstås. De tar det som det kommer, lever lite lätt omatchat och kantstött, som min granne Jan brukar säga.
De noggranna mår pyton - alltid lika oroliga för att de har valt fel. Och ju fler valmöjligheter desto större risk att det finns något som är bättre.
Dessutom, visade forskningen, är det inte lyckliga vi ska försöka vara - det är de nöjda som vet vad livskvalitet vill säga.
Och nöjd blir man inte alls av det vi uppmanas att sträva efter, menar forskarna. Karriär, pengar, barn (jo faktiskt), villa, resor - ger minst lika mycket frustration som lycka. Nej, skaffa istället en hund, lyssna på musik, jogga lite eller ät godis och ägna riktigt mycket tid åt goda vänner. Det gör nytta, och gör oss nöjda.
Affluenzan kallar vissa den där illussionen att det blir bättre med mer - en slags överflödsinfluensa med djupa allvarliga biverkningar.
Lurade är vi vuxna - och vi lurar våra barn.
Om du inte har högsta betyg i 9:an är det kört. Om du inte har högsta betyg i gymnasiet har du inga valmöjligheter. Om du inte, om du inte, om du inte.
Och allt började, sa Allain de Botton när jag träffade honom våren 2005 i London, med den amerikanska självständighetsförklaringen - där alla människor förutsätts vara helt lika - och att det därför bara är ditt eget fel om du inte lyckas här i livet.
KOMMENTAR

Koranfria hotell

Journalisten Göran Skytte och Tony Guldbrandzén, biskop i Härnösands stift vill inte bo på Scandic hotell efter som där inte finns någon bibel på rummet längre, läser jag i SvD.
Intressant.
Tänk om politikern Nalin Pekgul och imam Abd al Haqq Kielan bestämt sig för att bojkotta alla hotel som inte har någon koran på rummet.
Hur skulle det svenska kollektivet reagerat?
Hur skulle rubrikerna sett ut?
Var det inte så att vi någon gång på 50-talet fick religionsfrihet. Och var det inte så att vi från och med nyårsdagen 2000 inte längre har någon statsreligion i det här landet?
Gärna Bibel på rummet om den ligger där i lådan tillsammans med Koranen, de budddhistiska Surtrorna, hinduiska Krishna-myter och de fantastiska sångerna i
sikhernas heliga bok.

Hushållets hopp

I alla tider har kvinnor klagat på att män inte kan göra två saker på en gång. Inte snyta en unge och koka ägg. Den digitala världen håller nu på att ändra den saken. De kallas för "multitaskers" - unga män, och kvinnor, med fullmatade datorer som kan se på en dvd-film och sms:a, cykla på gymmet och se ett avsnitt av Lost, göra bokföring och se om när Adaktusson ge Josefsson på tafsen, och tvärtom.
Det läser jag i DN till morgonkaffet i en artikel om Hakan Eker, nerladdare, och kvinnornas hopp.


KOMMENTAR

Ett ögonblick

"Livet är kort och fullt
med förlorade ögonblick."
Henning Johansson, pedagog

Den som ändå hade ett vapen i någon garderob

Läser i tidningen att det går att lämna in alla sina vapen under den pågående amnestin, och genast känner jag en obändig längtan efter att göra det. 4255 vapen har lämnats in till polisen, hittills.
Innan min blick letar sig vidare till nästa artikel hinner jag se mig själv stega in genom dörren med en tung och oformlig kasse. Jag halar upp den på bänken, rumsterar runt lite och plockar sedan undergivet och stolt upp något som imponerar på alla på polisstationen.
Inte en vanlig enkel pistol, inte ett hagelgevär, nej den där kulsprutan som något lite skamset presenterat, eller armborstet, tänk om det varit jag.
Jag förundras och undrar över mina motiv. Förundras över att tanken ens kommer upp. Det känns som om den som skickar den har en undertext, som om något i mig letat efter möjligheten. Det känns som om tanken har en tanke: Här har du din chans, missa den inte.
Men, vilken möjlighet är det? Duktig flicka, god medborgare eller en dragning åt det dramatiska. Söker det där något i mig efter ännu en chans att göra entré och slå världen med häpnad: Här kommer jag - och se vad jag har med mig.
Hur många sökerljus bär jag inom mig? Sveper de oupphörligen sin kägla över världen som en plikttrogen fyr? Vad letar de efter? Och när tändes de?

Salsa i mataffären

Stressad. Pressad. Handlingsförlamad. Står framför grönsaksdisken i mataffären. Födelsedagsmiddag. Köttätare och vegetarianer. Ingen matslista.
Inga idéer. Ingen aning.
Står länge.
Säkert i en kvart.
Den unge mannen som plockar upp frukt måste passera mig flera gånger med sina lådor.
Till slut säger han:
Hur står det till?
Jag kan inte komma på vad jag ska laga för mat. Gästerna kommer om 45 minuter. Kan inte tänka, säger jag och tittar på honom med tom blick.
Ska vi dansa, säger han, går in i förrådet och höjer musiken.
Salsa.
Vi dansar.
17.45 en torsdag på Bonden på Skånegatan.
En förvirrad tant och en ung arbetsklädd man mellan paprikan och majskycklingen.
Några minuter gick.
Nu vet jag, sa jag, tack.
KOMMENTAR

Människan blir allt godare

Ser du nyheterna så kan det verka som om vi lever i den grymmaste av tider. Krig, mord, förföljelser – men det, skriver psykologiprofessorn Steven Pinker i nätversionen av the New Republic, är alldeles fel. Aldrig någonsin har vi varit så goda, så känsliga för orättvisor och reagerat så starkt negativt på våld. Tänk på slaveriet – borta. Tänk på tournérspelen – borta. Tänk på 1500-talets Paris där ett av stadens nöjen var att till folkets jubel bränna katter levande – också det, självklart, borta.
Nu blir vi upprörda när någon stänger in svanar i en lägenhet, vi hjälper änder över gatan – och bekämpar alla former av våld ner till minsta skällsord.
Det här, menar Pinker, är det viktigaste som har hänt i människans historia.
(Notis i Leva 070403)
KOMMENTAR

Finns Gud i musiken?

U2-gudstjänst i Lincoln, Bob Dylan-gudstjänst i Sveriges Radio, Ola Salo-mässa i Stockholm - kyrkan letar engagemang och känslor.
Man blir hög på musik, salig, lycklig - så är det, det finns det intressant forskning som visar. Läs här på SKRIVIT en artikel med professor Alf Gabrielsson där han berättar om de omvälvande, livsavgörande upplevelser som människor kan ha när de lyssnar på musik.
Att man upplever något är bevisat, men den intressanta frågorna är fortfarande:
Vad är det vi upplever?
Vad får vi kontakt med?
Vad är det vi kallar andlighet?

Se det som regn

Jag tycker om Per Naroskin. Jag hittar ingen blogg, han kanske inte har någon, men jag fann en site på nätet där du kan RSS-prenumerera på alla program han är med i, (och inte bara han, podvärlden öppnar sig).
Hur som helst. Han var gäst/expert i programmet Jonas val i P1- som förutom Per är rätt många ord med litet innehåll.
Hur som helst de talade om gråt, om kvinnor som gråter under gräl.
Vad ska jag göra, undrade den oroliga pojkvännen vars flickvän enträget bad honom att inte bry sig när hon ständigt föll i gråt under deras känsliga, irriterade, aggressiva, intensiva samtal.
"Gör som hon säger", kommenterar Per Naroskin, "se det som regn."

Here we go again - tidsbanken

Först gjorde vi det i ungefär 39 950 år. Sedan var det förbjudet. Och då gjorde vi det i alla fall. Och nu lanseras det som en stor social uppfinning.
Det kallas för tidsbank och går ut på att grannar hjälper varandra.

Du gör din granne en tjänst, kan sätta in en timme i banken, som du sedan kan ta ut
från någon annan granne. Hette det inte gröna (dollar/kronor/pund) under 70-talet?
Hur som helst används tekniken numera för att skapa en bättre grannsämja och för
att hjälpa traktens udda människor komma in i gemenskapen.
Kom inte till vårt kvarter. Vi håller redan på.
Sedan femton år är jag mitt kvarters skrivbiträde medan H räddar elen, R plåstrar om, P har alla verktyg man behöver låna, L ger trädgårdsråd, M spelar på alla begravningar, H2 förstår sig på båtar och B alltid har det man behöver låna.

Here we go again - albatrossäktenskap

Det kallades sambo på 70-talet och betraktades som något nytt. Man träffades, umgicks, bodde var för sig, eller flyttade ihop, reste tillsammans, eller var för sig, och så, efter en så där tio, elva år, var det dags för barn, och sedan kanske, gifte man sig. (Många komma blev det.)
Vi som träffades då trodde vi var moderna - men sanningen är att albatrossarna hade varit sambo i sekel, kanske millenier.
De träffas vid tre, hör jag en kille från Världsnaturfonden berätta på radio, håller ihop, har det vardagligt, reser jorden runt, testar relationen. Och så, efter sex-sju år, om det hållit, om de fortfarande gillar varandra, om det funkar, är det dags att häcka och bli med ägg, stora som läskburkar. Sedan rullar det på med ett ägg om året, hela livet, närmare 50 år.
Vi är inne på 33. 17 år till att fira albatross.