Läser i tidningen att det går att lämna in alla sina vapen under den pågående amnestin, och genast känner jag en obändig längtan efter att göra det. 4255 vapen har lämnats in till polisen, hittills.
Innan min blick letar sig vidare till nästa artikel hinner jag se mig själv stega in genom dörren med en tung och oformlig kasse. Jag halar upp den på bänken, rumsterar runt lite och plockar sedan undergivet och stolt upp något som imponerar på alla på polisstationen.
Inte en vanlig enkel pistol, inte ett hagelgevär, nej den där kulsprutan som något lite skamset presenterat, eller armborstet, tänk om det varit jag.
Jag förundras och undrar över mina motiv. Förundras över att tanken ens kommer upp. Det känns som om den som skickar den har en undertext, som om något i mig letat efter möjligheten. Det känns som om tanken har en tanke: Här har du din chans, missa den inte.
Men, vilken möjlighet är det? Duktig flicka, god medborgare eller en dragning åt det dramatiska. Söker det där något i mig efter ännu en chans att göra entré och slå världen med häpnad: Här kommer jag - och se vad jag har med mig.
Hur många sökerljus bär jag inom mig? Sveper de oupphörligen sin kägla över världen som en plikttrogen fyr? Vad letar de efter? Och när tändes de?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar