Har egentligen aldrig tyckt om Lars Noréns pjäser. För mörka, för obehagliga, för krypande in under skinnet. Gillar inte skräckfilm heller. Ska det vara otäckt får det vara på riktigt. Att otäcka sig frivilligt har aldrig lockat mig. Hellre sitter jag här i soffan på Östgötagatan och ser lindarna förgrönas. Först väckas, så knoppigt småspreta, så skjuta ut, breda ut sig och täcka sig själva med blad och blom.
Men så häromdagen fick jag nytta av Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud. En lägenhet, ett vardagsrum där tiden har stannat, fyra människor vända från varandra och en dialog som klippt ur en scen.
Då kunde jag luta mig mot Norén och se hur undertexterna darrade under det sagda, se berättelserna vävas helt oberoende av varandra, se historier och händelser presenteras varvade i osorterbara högar och med tyngande undertexter.
Jag kunde vila i Norén och tänka att det är bra synd om oss människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar