"...livet är inte en enda berättelse,
det är mer som en mängd
osammanhängande händelser."
Doris Lessing, författare och nobelpristagare 2007

jag läser ur Lessings självbiografi i DN och tänker att så är det. Vi lever och har svårt att se mönstren. Först i efterhand, i perspektiv, kanske inte ens i vårt eget, får de enskilda händelserna en form och man anar sin roll och sitt livs drama.
Skulle det hjälpa om det gick att deschiffrera sig i presens, i nutid, om man kunde ha helikopterperspektiv på sin egen tillvaro? Skulle det ge handlingskraft eller ångest. I efterhand kan man i alla fall skylla ifrån sig, "jag förstod inte då". Förlåt dem, som Jesus sa, ty de vet inte vad de gör.
Om vi förstod oss helt och full i varje nu och kunde foga dagens händelser till gårdagens berättelse kanske vi skulle känna oss tvugna att regissera oss själva för att föra handlingen vidare. Vi skulle berätta våra liv istället för att leva dem.